hur jag tänker:
jag har kommit till en punkt där jag nu måste erkänna mig, på något sätt, besegrad och det finns ingen annan väg än att ge upp. Det känns jävligt tungt. Jag hatar att ge upp, jag ger aldrig upp.
När det hela hände så tänkte jag att det kommer väl ordna sig och alla tankar om typ hur ska det gå nu med allting förklarades med just: det komemr ordna sig. Det gör det väl alltid.
Även om det höll i sig och det var lite jobbigt så skulel allting ordna sig. Det var jag övertygad om. Tiden gick, och jag var lika glad som alltid. Alla möjligheer i världen. Det gjorde inte ont så länge jag inte ansträngde mig eller försökte sträcka ut för mycket. Men det var fortfarande där.. Så jag bestämde mig tillslut för att tatag i det och jag gick till sjuksyster. Hon tittade på det och ville remissa mig vidare. Jag undrar om hon egentligen kan nånting.... Hon föreslog också en privatläkare vid namn lars ekeroth. Det skulel gå snabbare. Och det gick rätt snabbt, inte så konstigt när det kostade 600 kr. Jag fick en tid en onsdag, veckan innan jag begav mig till karibien. kl 9 på morgonen eller något sånt. Det var i februari, så solen gick upp precis vid den tiden. Jag komemr ihåg att det var soligt. Jag hade solien i ögonen när jag gick med min cykel. Jag var sjukt glad. allting var positivt. Han skulle säga att det läker sig själv och sen skulle jag fortsätta vara glad. Åka till kuba och allting skule lbli normalt.
Det hände inte. På vägen hem hade jag gråten i halsen och solen hade typ försvunnit. Helt plötsligt var jag hemma och för första gången på jag vet inte hur länge så grät jag, det måste erkännas även om min manlighet tar stryk. Jag kom ner djupt, och stannade där. en månade senare eller så fick jag ett brev från UMAS som sa att jag stod under sjukvårdsförsäkringen, in my ass tänkte jag. Kanske inte så konstigt att jag förlorade min inspiration att spela. Tiden har ändå gått. Snart har sjukvårdsgarantins tid tagit slut. Och jag hade pianouppehåll på grund av 1 maj. Jag hade därför inte spelat på ett par dagar. När jag så satte mig vid pianot för ett par dagar sen fick jag direkt ont och jag insåg att jag levt i förnekelse ändå sedan dendär kvällen i somras. jag kände att det nog var dags att ge upp. Det är inte lätt. Jag har spelat piano nu i snart 9 år, det har tagit en stor del av min tid och det har varit kul och mitt liv. Min taktik fram till nu har ungefär varit att jag spelar gymnaiset ut, står ut med vad jag måste och gör det jag ska. Men nu är jag alltså här, tid att ge upp. Ge upp mitt liv. för det är så det känns. Jag beskyller mig själv och jag beskyller mina föräldrar. Men konstigt nog varken jh eller någon annan österlenare, som egentligen är själva orsaken. Men samtidigt har väl ingen gjort fel? Vem kunde ha vetat? frågan är nu: Hur bör min nästa taktik lyda? vad ska jag hitta på nu? Vilken syn ska jag ha på grejjen?
När det hela hände så tänkte jag att det kommer väl ordna sig och alla tankar om typ hur ska det gå nu med allting förklarades med just: det komemr ordna sig. Det gör det väl alltid.
Även om det höll i sig och det var lite jobbigt så skulel allting ordna sig. Det var jag övertygad om. Tiden gick, och jag var lika glad som alltid. Alla möjligheer i världen. Det gjorde inte ont så länge jag inte ansträngde mig eller försökte sträcka ut för mycket. Men det var fortfarande där.. Så jag bestämde mig tillslut för att tatag i det och jag gick till sjuksyster. Hon tittade på det och ville remissa mig vidare. Jag undrar om hon egentligen kan nånting.... Hon föreslog också en privatläkare vid namn lars ekeroth. Det skulel gå snabbare. Och det gick rätt snabbt, inte så konstigt när det kostade 600 kr. Jag fick en tid en onsdag, veckan innan jag begav mig till karibien. kl 9 på morgonen eller något sånt. Det var i februari, så solen gick upp precis vid den tiden. Jag komemr ihåg att det var soligt. Jag hade solien i ögonen när jag gick med min cykel. Jag var sjukt glad. allting var positivt. Han skulle säga att det läker sig själv och sen skulle jag fortsätta vara glad. Åka till kuba och allting skule lbli normalt.
Det hände inte. På vägen hem hade jag gråten i halsen och solen hade typ försvunnit. Helt plötsligt var jag hemma och för första gången på jag vet inte hur länge så grät jag, det måste erkännas även om min manlighet tar stryk. Jag kom ner djupt, och stannade där. en månade senare eller så fick jag ett brev från UMAS som sa att jag stod under sjukvårdsförsäkringen, in my ass tänkte jag. Kanske inte så konstigt att jag förlorade min inspiration att spela. Tiden har ändå gått. Snart har sjukvårdsgarantins tid tagit slut. Och jag hade pianouppehåll på grund av 1 maj. Jag hade därför inte spelat på ett par dagar. När jag så satte mig vid pianot för ett par dagar sen fick jag direkt ont och jag insåg att jag levt i förnekelse ändå sedan dendär kvällen i somras. jag kände att det nog var dags att ge upp. Det är inte lätt. Jag har spelat piano nu i snart 9 år, det har tagit en stor del av min tid och det har varit kul och mitt liv. Min taktik fram till nu har ungefär varit att jag spelar gymnaiset ut, står ut med vad jag måste och gör det jag ska. Men nu är jag alltså här, tid att ge upp. Ge upp mitt liv. för det är så det känns. Jag beskyller mig själv och jag beskyller mina föräldrar. Men konstigt nog varken jh eller någon annan österlenare, som egentligen är själva orsaken. Men samtidigt har väl ingen gjort fel? Vem kunde ha vetat? frågan är nu: Hur bör min nästa taktik lyda? vad ska jag hitta på nu? Vilken syn ska jag ha på grejjen?
Kommentarer
Trackback